När jag var åtta år och min lillebror sex
blev vi betrodda med en egen hemnyckel.
Fritids var nämligen inget vi hurrade över.
Så,
måndagar och tisdagar som egentligen var fritidsdagar
fick vi cykla hem själva,
vi hade ju varandra.
send + 7
snabbkommandot från vår fasta hemtelefon
till pappa på jobb
meddela att vi hade kommit hem.
Det var som ett snabbkommando till en annan värld.
En värld som ingen annan var inbjuden till.
Vi startade alltid upp med eftermiddagens fika.
fil eller yoghurt med müsli
knäckebröd
kanelbullar
tunnbrödsrullar -
där smör och honung pressades ut som maskar i de små små hålen längst rullen
släta bullar -
ibland med smör på så som pappa äter dem
och ibland utan så som mamma vill ha dem
det var nog bara det att den där uppstarten med fika aldrig riktigt slutade.
För när vi hade pratat ett tag
fortfarande fikandes
kom de där olika karaktärerna på besök.
Mormor
i mönstrade schaletter
olika långkjolar
somliga dagar hade hon en rödkrullig peruk
under schaletterna då såklart
Morfar
somliga dagar iklädd cape
allt som oftast bärandes handskar, rejäla sådana
opraktiskt vid fika, men jag lovar det går
(pappa du ska vara glad åt att vi åt med precision)
Clownen
konstigt- eller helt logiskt nog i samma röda krulliga hår
som mormor ibland bar
och röd näsa, en sådan mjuk en
...
Och så vandrade timmarna iväg
ända tills klockan slog halv fem
och pappa kom hem.
Då var allt som bortblåst,
undanröjt på fem minuter.
För hur skulle det se ut om vi fortfarande fikade
två timmar efter att vi kommit hem.
Det förstod vi ju båda att det var något som inte alls var rimligt.
Hur hade det sett ut...
...
Det var nog någon stans här,
bland knastrande knäckebröd, kanelbullar,
schaletter, långkjolar, krusiga röda hår
som jag aldrig någonsin
skulle kunna tänka mig ett liv utan att mötas över en fika.
