När det uppstår förvirring

Jag fick frågan idag

från en av mina arbetskolleger 

'hur gammal är du?'

27,

jag är 27 år.

'åh då gissade jag rätt, jag trodde precis det!'

Hur tror man precis det?

Hur kan en annan människa identifiera mig med 27

när jag själv helt plötsligt inte har en aning om vad jag identifierar mig med.

När jag själv skulle behöva ta upp fingrarna och räkna.

Så som man gjorde när man var omkring fyra.

Ja det är sant,

jag har en konstpaus innan jag får ur mig svaret på frågan.

Denna konstpaus på två sekunder består av 

'jo du var 26 år hela förra året därför är du nu 27, 

för det är talet som kommer efter 26'

Och 

'nej du lurar ingen, det är det du är'

Så

'svara nu innan det blir konstigt tyst och den andra människan faktiskt börjar tro att du ljuger'

Och så svarar jag.

Funderar på vad det hela handlar om.

Jag är varken rädd för att bli äldre eller brydd kring en siffra.

Blir bara förvirrad av frågan.

Det är nog precis det

att jag släppt det.

Jag identifierar mig inte med en ålder,

jag identifierar mig med 

den jag är. 

Och det jaget kanske inte kan identifieras med en siffra.

Det får vara okej,

jag kan få fortsätta med min konstpaus,

då jag tyst räknar.

Jag är hellre förvirrad kring min ålder än kring vem jag är...

Alla har varit barn.

När jag var åtta år och min lillebror sex 

blev vi betrodda med en egen hemnyckel.

Fritids var nämligen inget vi hurrade över.

Så,

måndagar och tisdagar som egentligen var fritidsdagar

fick vi cykla hem själva,

vi hade ju varandra.

send + 7

snabbkommandot från vår fasta hemtelefon 

till pappa på jobb

meddela att vi hade kommit hem.

Det var som ett snabbkommando till en annan värld.

En värld som ingen annan var inbjuden till.

Vi startade alltid upp med eftermiddagens fika.

fil eller yoghurt med müsli

knäckebröd

kanelbullar

tunnbrödsrullar - 

där smör och honung pressades ut som maskar i de små små hålen längst rullen

släta bullar -  

ibland med smör på så som pappa äter dem 

och ibland utan så som mamma vill ha dem

det var nog bara det att den där uppstarten med fika aldrig riktigt slutade.

För när vi hade pratat ett tag 

fortfarande fikandes

kom de där olika karaktärerna på besök.

Mormor

 i mönstrade schaletter

olika långkjolar

somliga dagar hade hon en rödkrullig peruk

under schaletterna då såklart

Morfar

somliga dagar iklädd cape

allt som oftast bärandes handskar, rejäla sådana

opraktiskt vid fika, men jag lovar det går

(pappa du ska vara glad åt att vi åt med precision)

Clownen 

konstigt- eller helt logiskt nog i samma röda krulliga hår 

som mormor ibland bar

och röd näsa, en sådan mjuk en

...

Och så vandrade timmarna iväg

ända tills klockan slog halv fem

och pappa kom hem.

Då var allt som bortblåst,

undanröjt på fem minuter.

För hur skulle det se ut om vi fortfarande fikade

två timmar efter att vi kommit hem.

Det förstod vi ju båda att det var något som inte alls var rimligt.

Hur hade det sett ut...

...

Det var nog någon stans här,

bland knastrande knäckebröd, kanelbullar,

schaletter, långkjolar, krusiga röda hår

som jag aldrig någonsin 

skulle kunna tänka mig ett liv utan att mötas över en fika.

  

Sudd

Jag skulle behöva lite ledigt

min hjärna är uttömd

och min ork är slut.

Jag har trötta ögon 

sönderstuckna fingrar

och ett urlakat inre. 

Jag behöver plocka silverpäron,

 och mata pingviner. 

dricka te i stora koppar

där, där det schackrutiga golvet lutar

Nytt projekt

Nu har vi startat upp projekt nummer två,

byxor.

Vi startar alltid upp våra projekt med en moodboard.

Denna gång som en sammanställning av små experiment,

förändringar av en slät yta.

Vårt tema är nämligen 

Yta och Struktur.

Moodboard

Kommande dagar ska ett par byxor växa fram,

och ner på ett papper

i form av en produktskiss.

Och med på byxorna, 

vill man då hitta någon form av ytförändring

...

Önskan om kanelmandlar till frukost

Summera ett oktober

Det gick fort,

för fort.

Kanske för att jag inte fick vara med,

 så mycket som jag ville.

Jag var med om mycket jag tidigare aldrig gjort,
mycket av det som jag aldrig mer vill göra om
och en hel massa som jag vill göra var eviga dag.
Brukar önska 'händelse'
men har sällan bett om dramatik.

Gjorde ingenting alls
för att övergå till att göra allt på en gång.

Det där med inspiration...

Torkade, döda blad från vår orkidé

Lördagskaffe

Efter det där, så blev det här till...

Tryckt

Två dagars tryck,

nere i vår ateljé 

Oömma kläder, eller kläder som vill bli målade på

noggrannhet, om man vill 

tålamod, för att lyckas vara noggrann

Lite styrka, för att dra färgen jämt 

eller svaghet, för att få trycket lite suddigt...

...

det där är så mycket av en smaksak.

Min arbetsplats

Provbitar

En blandning mellan styrka och svaghet, men det är okej.

Det färdiga tyget; 1,5 m jacktyg

Projekt nr 1 ~ kjol och väst

Det började med en inspirationsresa till Borås 

och ett besök på Textilmuseet

för att få se Iris Van Herpen.

Vilken inspirationsdag det blev,

vilken kvinna

och vilka skapelser.

Jag inspirerades inte bara av Iris skapelser och design

utan även av hennes egna inspirationskällor.

I en av de tillhörande kollektionsbeskrivningarna fann jag ett citat jag fastnade för. 

'Lyfta fram denna parallella värld av osannolik skönhet'

Utdrag från moodboard 

Modeillustration

Det oförutsägbara,

det är inte som det ser ut att vara,

det finns två världar

...

Något måste växa fram ur 'det släta'

den där glimten av det vackra

Paraplyveck,

i alla tänkbara och otänkbara material,

organza både med och utan flisofix

tyll, taft, crepe chiffong, plast

bomull, thaisiden 

Efter redovisning

Helg på sydligare breddgrader

Lite höst i luften,

men ytterst lite.

Ett soffbordsprojekt

bubbel och fotboll

middag

bubbel och brädspel

sen frukost 

promenad med sniglarna

valnötsbrödbak

müslirostning

gardinuppläggning

samtal

Och med hem kom en ny ljusstake.

Cellfie

Det är cellprovsvecka,

en viktig vecka.

Ett viktigt ämne.

Ung cancer gör ett fantastiskt arbete,

och hjälper till att lyfta ämnet.

Och jag gör ett försök till att hjälpa dem.

Att ta en selfie 

med #cellfie 

och skicka det vidare,

för att fler ska lyfta fram veckan.

Att alla ska bli påminda,

och inte glömma bort att gå på sina undersökningar.

De vi är privilegierade nog att få gå på,

det är något värt att värna om. 

Oj vad längesedan

Tiden sprang iväg,

eller snarare 

datorn fylldes upp och med det fick ta en paus.

In på rehab

rensas upp

för att snart komma ut med nya krafter.

Det känns ofta som att det är så enkelt och smidigt

 med denna digitala värld.

Ingen plats tar det.

Brukar det heta.

I min värld börjar jag inse att det visst tar plats,

minst lika mycket.

och mer arbete kräver det.

Jag menar det där sorterandet,

omsparandet,

rensa lite till,

arbeta om,

och spara,

och spara om.

Jag gör sällan allt det där,

vilket jag nu fick sota för...

Men så bra det blir här allteftersom allt landar på rätt ställe,

och i rätt storlek. 

Veckans inspiration

Showdown state

Så var den då klar 

Klänningen med stort 

K. 

Den som ska få dansa loss på en scen. 

Jag hoppas att den kommer att trivas. 

Och kvinnan däri. 

Veckans inspiration

Kvinnan och ögonen !

Människor med talang

Veckans inspiration

Onsdagen

Grön Hoodie med jättekrage

I onsdags plåtade vi lite kläder.

Sådant jag har skapat.

Tyvärr dåligt väder,

och dåligt ljus.

Så vi ser det kanske som en liten testfotografering,

och gör det hela en gång till.

För kul,

det hade vi. 

Jumpsuit med jätteluva 

Livets ironi

Jag är sjuk igen,

jag har totalt tappat räkningen nu,

jag menar vilken gång i ordningen detta är,

dessa förkylningar,

jag kan inget annat än att bara sucka

...

Jag kan bara göra allt annat än att inte ringa läkaren.

Nä jag vill inte höra ännu en gång att 

'-förkylningarna är starka detta året'

'-det är fler än du som ringer och känner samma sak'

'-Nä du är inte döende'

Tack det var inte det jag trodde. 

Jag funderar på om jag verkligen utrycker mig så dåligt.

Sa jag inte att det är tionde gången 

(jag överdriver aldrig)

jag är S J U K

och nu undrar jag om jag kanske fattas något

jag menar vitaminer

brist på blod,

järn i blodet kanske det är

Jag vet inte,

det är därför jag undrar

DET ÄR DÄRFÖR JAG RINGER 

jag är ju ingen läkare.

...

Jag vet att jag inte håller på att dö,

skulle aldrig ta orden i min mun,

skulle aldrig påstå det,

känns som att jag blivit beskylld,

och bör skämmas.

Ska jag säga nästa gång jag ringer att jag läser Kristian Gidlunds böcker,

i detta nu,

och nej jag förstår att jag inte håller på att dö,

jag är inte i närheten.

...

Jag fortsätter läsa,

tårarna rinner längst kinden

och jag vet inte om de rinner för att boken är sorglig

eller för att mina ögon brukar rinna när jag är förkyld

...