Jag fick frågan idag
från en av mina arbetskolleger
'hur gammal är du?'
27,
jag är 27 år.
'åh då gissade jag rätt, jag trodde precis det!'
Hur tror man precis det?
Hur kan en annan människa identifiera mig med 27
när jag själv helt plötsligt inte har en aning om vad jag identifierar mig med.
När jag själv skulle behöva ta upp fingrarna och räkna.
Så som man gjorde när man var omkring fyra.
Ja det är sant,
jag har en konstpaus innan jag får ur mig svaret på frågan.
Denna konstpaus på två sekunder består av
'jo du var 26 år hela förra året därför är du nu 27,
för det är talet som kommer efter 26'
Och
'nej du lurar ingen, det är det du är'
Så
'svara nu innan det blir konstigt tyst och den andra människan faktiskt börjar tro att du ljuger'
Och så svarar jag.
Funderar på vad det hela handlar om.
Jag är varken rädd för att bli äldre eller brydd kring en siffra.
Blir bara förvirrad av frågan.
Det är nog precis det
att jag släppt det.
Jag identifierar mig inte med en ålder,
jag identifierar mig med
den jag är.
Och det jaget kanske inte kan identifieras med en siffra.
Det får vara okej,
jag kan få fortsätta med min konstpaus,
då jag tyst räknar.
Jag är hellre förvirrad kring min ålder än kring vem jag är...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar