Veckans inspiration

"Arktis smälter – jag orkar inte ens byta glödlampor

Mia Skäringer: Jag kan förverkliga mig själv och ändå aldrig göra skillnad

 Det är högtryck över Halland och monsunregn i Phuket. Jag har köpt take away-kaffe och skyndar fram på den långa huvudgatan genom Patong. Jag ska köpa presenter till barnen. Det är min sista arbetsvecka innan fyra veckors efterlängtad semester.

Jag är en modern kvinna. En karriärkvinna med rysk barnflicka och städhjälp hemma i Sverige. Jag förverkligar mitt liv. Det är vad jag intalar mig. 

Här åker kvinnorna moped utan hjälm med spädbarnen hängandes både fram och bak. Jag förstår inte vart de är på väg och jag förstår inte mig själv. Vad är det jag förverkligar? Jag känner inte deras värld och inte min egen heller. Kanske har min lilla son börjat gå när jag kommer hem.

Jag slår på dataroaming och tar emot en bunt sms. Min dotter har sms:at ordet ”mamma” och en ledsen gubbe. Marie Göransson skriver att jag ska ha det bra. Att jag är vacker och begåvad och inte ska oroa mig och att jag ska skita i det dåliga samvetet. Allt har blivit bättre. För oss kvinnor. Är det någon som vet hur det har blivit för barnen? Hur det går för jorden? Klimatet? Framtiden?

Jag håller hårt i plånboken och väntar på att trafiken ska lugna sig så jag kan komma över till andra sidan där det hänger små t-shirtar med “I love Phuket“-tryck på. Det luktar frän fisk från små baljor med humrar, jätteräkor och andra konstiga kräldjur.

En sjuttioårig man kramar en ung kvinnas krummade hand i sin. Han tittar fram. Hon tittar ner. Jag tänker att om sexlusten är det sista som överger honom så är det också det första som flyr från henne. Men hon har flytt från bergen och fångats av honom.

Rik och fattig. Katt och råtta. Den enes bröd, den andres död. Det är som är och det blir som det blir. Det är devisen vi lever efter. ”Good guys go to heaven, bad guys go to Patong”, står det på en t-shirt. Jag prutar som jag lärt mig och betalar 50 spänn för tre t-shirtar. Elledningarna slingrar sig längs med husen. Om man bor i en lägenhet ovanför affärerna och står på balkongen måste man dela kablarna som en gardin för att kunna se ut. Någon borde göra nåt. Nåt åt mycket. Arktis smälter och jag har inte ens ork att byta till lågenergilampor hemma.

Jag slår på dataroaming igen och googlar nyheter. En tant som inte får bo med den hon älskar har hoppat från sin balkong och nu är det fastställt till 95 procent att isen verkligen smälter. Det är ingen idé att bli gammal och det är ingen idé att födas.

Och kanske ska jag berätta sanningen för mina barn: att det kanske inte är någon ide att de skaffar egna barn. Men först måste jag flyga hem över halva jorden. Först måste jag förstå sanningen själv. Förverkliga verkligheten.

Jag är på filminspelning i fem dagar. Jag flyger till Thailand som om det vore en shoppingweekend. Det är mitt jobb. Mest väntar jag. Väntar på att få säga de få repliker jag är här för att säga. Mest håller jag mig. Här är ju bara hål i marken att pissa i och en bytta med vatten i stället för papper. Jag passar mig för att äta något som kan göra mig sjuk. Jag spritar mina händer och stirrar in i plåtskjulen som människorna här bor i. Deras garderober hänger utanför huset. Tio plagg. Mamma tror att de säljer kläder. Men till slut förstår vi att det är deras garderob som hänger utomhus. De har ingen tid att förverkliga sig själva.

Vi bokar massage på hotellet efter shoppingturen. Min mamma och jag. Två vackra slanka thailändska kvinnor sätter sig gränsle över oss och försöker knåda våra ryggar fria från skuld. Vi ligger tillsammans i ett behandlingsrum på den femstjärniga resorten. Jag har svårt att andas. Jag viskar till mamma att jag känner mig som en gris. Hon håller med. Tjock fet svensk som ska ha massage efter shoppingrundan. Medan flickan från bergen får lite eftermiddagsgubbkuk på ett billigare hotell där ingen reagerar. Jag längtar hem men i Halland är det natt så jag måste vänta med att ringa.

Jag tänker att jag också borde ha tryck på min t- shirt. “En gång om året släckte jag hela huset en timma. I övrigt sket jag i allt.”

Jag kan bo i Göteborg men pendla med flyget till hela världen varje dag för att spela in film och tv-serier. Och jag kan köpa kaffe på pappersmugg varje dag i hela mitt liv och aldrig byta till några lågenergilampor. Jag kan ägna hela mitt liv åt att förverkliga mig själv och ändå aldrig göra någon endaste skillnad. För mina barn kommer aldrig att kunna flytta från jorden."

Mia Skäringer 

Artikeln hittar ni Här

.